Köplagen eller konsumentköplagen?

Jag hoppas att ni inte har missat att jag publicerat en gratis avtalsmall med kommentarer på hästadvokaten.se för att alla ska kunna skräddarsy sitt egna köpeavtal helt utan kostnad? Avtalet är skrivet så att det ska kunna användas både vid konsumentköp och köp enligt köplagen. Men hur vet man då vilken av dessa lagar som är tillämplig?

Detta är inte helt enkelt att avgöra ens för oss som jobbar med detta, vilket ibland medför en stor osäkerhet i hästrelaterade tvister. Utgångspunkten är dock att köplagen alltid gäller förutom när en konsument är köpare och en näringsidkare är säljare. Gränsdragningarna för vem som är näringsidkare och vem som är konsument är dock allt annat än tydlig. Det är en vanlig uppfattning att om man själv är privatperson och handlar av ett företag så gäller konsumentköplagen, medan om den man handlar av också är privatperson så är det alltid köplagen som gäller, men detta är dessvärre en missuppfattning. Låt mig försöka reda ut begreppen lite närmare.

Näringsidkare

I konsumentköplagen definieras begreppet näringsidkare som; ”en fysisk eller juridisk person som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten.” Det framgår alltså redan av lagtexten att en privatperson kan vara näringsidkare.

Såhär står det i propositionen som låg till grund för införandet av konsumentköplagen. ”Termen näringsidkare skall, i överensstämmelse med vad som är fallet enligt annan konsumentlagstiftning, fattas i vidsträckt mening. Den omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Det krävs inte att verksamheten drivs i vinstsyfte.”

I rättsfallet NJA 2018 s. 866 var det fråga om en privatperson som hade köpt en häst av en enskild firma och parterna var oense om huruvida säljaren var att betrakta som näringsidkare eller inte. Vid köpet var säljaren registrerad som enskild näringsidkare och även registrerad för F-skatt. I verksamheten var två ponnyer bokförda och verksamheten bestod av tur- och ponnyridning. Säljaren hade enligt egen uppgift endast hållit ett tiotal lektioner, men det fanns planer på att expandera.

Högsta domstolen uttalade generellt gällande begreppet ”näringsidkare” bland annat att det anknyter till begreppet ”näringsverksamhet”. Med detta förstås verksamhet som är av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den får betecknas som yrkesmässig, men att det inte ställs några större krav på omfattningen. Inte heller finns det något krav på vinstsyfte och den omständigheten att verksamheten skatterättsligt inte betraktas som näringsverksamhet saknar självständig betydelse vid en konsumenträttslig bedömning. Säljaren ansågs därför (föga förvånande) ha bedrivit näringsverksamhet, men gjorde ändå gällande att hon hade sålt den aktuella hästen som privatperson.

Hon hade köpt hästen cirka fem år innan hon startade sin näringsverksamhet för att användas som sin privata tävlingshäst. Hästen bokfördes inte i den verksamhet som hon senare startade. Hästen lades inte heller ut till försäljning på den Facebook-sida där verksamheten marknadsfördes och det avtal som upprättades vid försäljningen hade inte någon professionell karaktär eller någon annan koppling till verksamheten. Högsta domstolen konstaterade att det faktum att en säljare bedriver näringsverksamhet inte är tillräckligt för att konsumentköplagen ska vara tillämplig på en försäljning. För att säljaren ska ses som näringsidkare i lagens mening krävs dessutom att säljaren handlar för ändamål som har samband med näringsverksamheten. I det aktuella fallet fann Högsta domstolen sammantaget att säljaren inte handlade för ändamål som hade samband med den egna verksamheten och fastslog därför att köplagen var tillämplig på köpet.

I det här fallet var det dock enligt min uppfattning ganska många omständigheter som talade emot att hästen ingick i näringsverksamheten och då inte minst det faktum att säljaren hade en enskild firma med en väl definierad verksamhet. Om säljaren i det aktuella fallet inte hade haft någon registrerad verksamhet och inte heller någon bokföring som hästen inte fanns upptagen i hade utgången kunnat bli en annan. Om man föreställer sig att säljaren privat ägde tre hästar/ponnyer och erbjöd lektioner och turridning så tror jag att risken hade varit överhängande att konsumentköplagen skulle ansetts vara tillämplig.

Konsument

I konsumentköplagen definieras begreppet konsument som; ”en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet”. Ett företag kan alltså aldrig vara en konsument, oavsett om köpet görs som ett led i den normala verksamheten, eller är helt verksamhetsfrämmande. Som vi redan konstaterat kan däremot en privatperson vara näringsidkare och om en privatperson köper en häst för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten så är alltså köplagen tillämplig, även om säljaren också är att betrakta som näringsidkare.

Förmedlare

Något som är förhållandevis vanligt, inte minst vad gäller lite dyrare hästar som ägs av privatpersoner, är att säljaren anlitar ett försäljningsstall för att få hjälp med att sälja hästen. Hästen säljs då av en näringsidkare med inriktning på just försäljning av hästar. Försäljningsstallet agerar som en förmedlare, vilket får till följd att konsumentköplagen blir tillämplig på köpet om köparen är en konsument. Förmedlaren och säljaren blir då solidariskt ansvariga gentemot köparen, vilket innebär att köparen kan framställa sina krav på exempelvis prisavdrag eller hävning mot vem som av säljaren respektive förmedlaren. Om köparen framställer sina krav mot förmedlaren kan dock förmedlaren i sin tur framställa krav mot säljaren i vissa fall.

Slutsatser

Som ni ser så finns det all anledning för båda parter att fundera igenom i vilken egenskap man själv och den andra parten agerar i samband med ett köp då det i hög grad påverkar omfattningen av säljarens ansvar och köparens rättigheter. Trots detta kan det ibland vara svårt att med säkerhet avgöra enligt vilken lag en eventuell framtida tvist kommer att prövas och en sådan osäkerhet kan i vissa fall till och med leda till att man inte vågar gå vidare med en tvist. Förutsättningarna för framgång i en tvist kan nämligen se mycket goda ut enligt den ena lagen men samtidigt hopplöst dåliga enligt den andra. I dessa lägen slutar det tyvärr ofta med att man inte kan få sig sak prövad eftersom riskerna är allt för stora i förhållande till vad man kan vinna för att man ska våga gå vidare. Den här frågan har också stor betydelse för avtalets utformning då en köpare enligt köplagen exempelvis kan komma att vilja ha betydligt mer omfattande garantier från säljaren och en säljare enligt konsumentköplagen bör vara än mer noggrann med att lämna utförliga upplysningar gällande hästen. Sammanfattningsvis är det en god idé för båda parter att försöka klargöra vilken lag som gäller innan avtalet skrivs och att ange parternas roller och tillämplig lag i avtalet. Observera dock att om konsumentköplagen är tillämplig så är köparen inte bunden av ett avtal med mindre förmånliga villkor än vad lagen anger. Däremot finns det inget hinder mot att avtala om att konsumentköplagen ska tillämpas på ett köp där köplagen egentligen är tillämplig.

Med vänliga hälsningar,
Ingela Holmqvist